Vid studenttiderna tappade jag bort mig själv på riktigt. Jag sprang ut ur skolans portar och var helt överlycklig och så jävla rädd. Rädd för att den person jag en gång var inte längre var mitt självklara jag. Förändringar hör till livet, absolut det köper jag. Men det här handlar inte riktigt om en förändring utan mer om en förlust.
När jag tittade mig själv i spegeln idag såg jag det som egentligen varit så självklart för mig under en lång tid. Men jag hade inte velat erkänna det. För under flera månader har jag insett att jag inte varit den jag vill vara.
Det handlar inte om att jag inte är nöjd med min situation bland vänner, familj eller jobb. Jag har världens finaste vänner, världens bästa familj och ett jobb jag faktiskt trivs väldigt bra med.
Det handlar om allt det där som bara har med mig att göra. Mina handlingar och värderingar. För någonstans fick jag för mig att prioritera alla andra istället för mig. Jag började bry mig om vad andra kände, tyckte och tänkte. Vilket är något bra att göra men, vad kände, tyckte och tänkte jag själv?
På vad jag känt finns ångest och stress, vad jag tyckt har varit en tom rad och tankarna har bara handlat om andra människor.
Var försvann jag? Mitt i allt detta kaos kunde jag inte hitta tjejen som bara slutade bry sig och ryckte upp sig när allt var dåligt. En som inte tyckte det var okej att bli behandlad på sätt som jag låtit mig själv bli behandlad. Som tänkte på sig själv i första hand för... jag är så jävla viktigt.
Jag är så jävla viktigt för mig själv. Om du sen bara tycker jag är en fis i rymden spelar egentligen ingen roll för det handlar om mig. Jag ska ju faktiskt leva med mig själv ett helt liv (förhoppningsvis). En gång får jag chansen att leva och ändå tillåter jag mig själv att försvinna för att jag tror andra ska bli nöjda. Pfadfajfbweprgthwtrg fasdfefgdf vgdfgdfgasdtjg. Vad gör jag? Jag blir så arg på mig själv för sanningen är den att just nu. Nu i denna sekund inser jag vad jag skriver. Vad jag gjort. Det är som ett "wake up call".
Jag är inte borttappad längre, jag är återfunnen. Exakt nu. Exakt här. Jag är så jävla viktigt för mitt eget välmående. Vilken skön känsla att ha hittat tillbaka.
Eller som den engelska titeln lyder; The fault in our stars.
Tillsammans med Elin och Sandra spenderade jag 100kr på att se den omtalade "gråtfilmen". Av totalt 2h och 6minuter, vilket filmens längd var, är jag säker på att jag grinade mig igenom de två sista timmarna. Usch vilken vackert och underbart hemsk film. Se den.
Förutom att gråta har jag sovit lite, solat lite och läst lite idag. Imorgon tänkte jag och mamma fara till Luleå och förhoppningsvis kommer jag hem med lite nya klädesplagg!
Jag tog studenten, åkte flak och kräktes inte en enda gång så det får väl sägas ha varit lyckat. Sen började livet. Mitt snittbetyg var långt ifrån 5,0, den tidens A, så jag sökte inte ens Journalisthögskolan, jag sökte enstaka flumkurser och kom in men insåg att de vore slöseri med tid. Jobbade som psykvårdare, trädgårdsskötare, lärarvikarie, biltvättare och sorterade muttrar, tog de jobb som fanns. Skrev samtidigt för Östgöta Correspondenten, artiklarna de riktiga journalisterna inte ville skriva. Därpå gick jag skrivarlinjen på Fridhems folkhögskola i Skåne, hade tjänat ihop tillräckligt för att slippa ta studielån även om pengarna tröt andra terminen. Sen blev jag ungdomspraktikant via Arbetsförmedlingen på Corren, efter ett halvår vikarie, efter ett år inlasad.
Därefter flyttade jag till Stockholm, bodde i massa andrahandslägenheter till rimligt pris och köpte 1997 en etta på 34 kvm för 500 000 kronor på banklån. Den kostar i dag två miljoner, kanske mer. Allt var möjligare på 90-talet, vi var den sista generationen som utan förmögna föräldrar kunde flytta dit jobben fanns. I dag finns varken lägenheter eller jobb, 126 kommuner har bostadsbrist, 183 300 ungdomar var arbetslösa i maj.
Studenterna jag ser på flaken som festar till ”Gangnam Style” och ”Pour some sugar on me” på maxvolym behöver inte göra som 770 andra personer gör dagligen: flytta till Stockholm. De bor redan här. De kan förhoppningsvis bo hos sina föräldrar medan de pluggar. Alternativet är att flytta långt, långt ifrån barndomskvarteren. Innerstaden är snart ett getto för de rika och pensionärer som hann köpa innan priserna blev vanvettiga.
Det är ett helvete att vara ung i dag, oavsett var de klev ner från sina studentvagnar. Nu börjar en hård kamp för tillvaron. Kidsen tvingas kämpa mot varandra om arbete, bostad och utbildningar – om allt. Det är så det nyliberala ekonomiska systemet är uttänkt och så fungerar det.
Det kommer att gå bra för vissa, dåligt för andra. Vissa blir kvar i en bygd med hög arbetslöshet eftersom det inte gick att flytta, det fanns inga jobb, inga lägenheter. Andra skjuter sig uppåt i samhället och kommer att tjäna stora summor och bo bra. Alla kommer de att slita, på olika vis.
”Glada underbara studenter på väg mot framtid. Ska bli så trevligt med lite nya ansikten som serverar på McDonalds”, twittrade tv-kändisen Mark Levengood hoppfullt. Studenterna är unga. De vet inte att samhället inte behöver se ut såhär. De minns ingen annan tid, de föddes när staten redan hade överlåtit makten till kapitalet och gjort människor till gladiatorer på den privata marknaden. En hård värld väntar, vänstervågen just nu är ingen snabblösning men en efterlängtad möjlighet. Det kommer att ta åratal att bygga upp allt som raserats under 30 år.
Dagens studenter måste göra det, ni måste fixa allt som vi förstört – trots att vi gett er usla förutsättningar. Inte rättvist, jag vet, men rättvisan är avskaffad.
Det skedde i allmänna val. Det är ni som måste återinföra den, kräva den.
Ni är framtidens hopp. Lycka till med allt.
Av Fredrik Virtanen
(För att sammanfatta lite kort är detta en ledarkrönika som publicerades i Aftonbladet igår och jag tyckte den var bra.)
Avslutade precis, vad jag vill kalla, mitt första riktiga jobbpass i receptionen på Pite Havsbad. Jag har redan varit där tre gånger, en introduktion och två jobbpass, men detta var det första passet för säsongen. Även imorgon kommer jag att spendera några timmar där och allt jag kan säga är "so far so good". Jag tror faktiskt jag kommer trivas jättebra där!
Imorse vaknade jag med en konstig smärta i axel-ryggen-skuldran. Det strålade ut i armen och gjorde så fruktansvärt ont att vi for in till akuten eftersom vi inte visste vad det var och... det visste inte läkaren heller. Vad som konstaterades var att det satt i muskeln och att det mest troligt berodde på en hel drös faktorer.
Jag fick tabletter som är muskelavslappnande och "ordinerades" att ta total maxdos av ipren och alvedon. Liksom rubriken lyder är det vad jag känner just nu, har redan varit förkyld och febrig. Känner att jag vill bli frisk. Typ nu.
Igår tog jag studenten!(!!!!!!!!!) Och jag vet att ingen människa är oövervinnerlig eller odödlig, men igår då var alla studenter det. Jag har skrikit bort rösten, bokstavligt talat. Jag har dansat på ett flak tillsammans med min underbara klass som gett mig så många minnen för livet, och inte bara minnen utan vänner också. Går egentligen inte att beskriva gårdagen, den känns så surrealistisk, som att den aldrig hänt? Samtidigt så tomt, nu är jag klar liksom.
Den känslomässiga karusellen inom mig har inte stannat, men jag har faktiskt tagit studenten. Fyfan vad jag är bra.
Idag är febern nästan borta tillsammans med rösten. Eftersom jag inte haft något speciellt att göra idag satt jag och kollade igenom lite bilder från balen. Min vän Sanna och hennes syster fixade hår och smink åt mig så tusen tack till dem! Om jag kunde skulle jag gärna vilja resa tillbaka och göra om allt igen, även om skorna jag bar gjorde jätteont. Kan hända att fler bilder dyker upp och de två sista är lånade av Elin (HÄR).
Igår jobbade jag lite i receptionen på havsbadet. Sen gick jag hem med värkande ben, misstänker att det beror på att jag har stått så mycket. I alla fall så var jag bara vaken en timma efter att jag kommit hem innan jag slocknade i tre timmar. När jag vaknade hade jag 38C i feber. Det blev alltså ingen klassfest tillsammans med teknikarna för mig igår.
Och imorse vaknade jag kring halv sex med 39C feber. Så nej, inget klassmys för mig ikväll heller. Typiskt att jag skulle bli sjuk på studentveckan. Allt jag hoppas på nu är att jag ska bli frisk till på onsdag, då vi springer ut!
Även om jag inte blir det ska jag tametusan springa ut ändå!
Den 24:de maj reste jag iväg till Turkiet med några av mina bästa vänner. Vi låg på stranden och halvsov under dagarna för att sedan dansa hela nätterna. Det blev en händelserik resa som ingen av oss kommer att glömma tror jag. Fler bilder kan komma att dyka upp och om de kommer vara lika kassa som dessa mobilbilder, det vet jag inte... men säkert!
Okej, snart kommer en liten bildbomb från mina dagar i Turkiet. Annars har jag fått veta några av mina slutbetyg och nugårjagemotjantelagenocherkänneratt jag blev positivt överraska, av dem jag vet resultatet på. Jag har även fixat håret, köpt lite småsaker till balen och även fått min balklänning! Har alltid velat gå balen och trodde faktiskt aldrig jag skulle få göra det, men jag är glad att jag trodde fel. På torsdag kommer jag alltså stappla omkring i klackar jag inte kan gå i.
För att se bilder från turkiet som jag inte kommer lägga upp, kika in hos LINNEA eller SANDRA.
