Vid studenttiderna tappade jag bort mig själv på riktigt. Jag sprang ut ur skolans portar och var helt överlycklig och så jävla rädd. Rädd för att den person jag en gång var inte längre var mitt självklara jag. Förändringar hör till livet, absolut det köper jag. Men det här handlar inte riktigt om en förändring utan mer om en förlust.

 

När jag tittade mig själv i spegeln idag såg jag det som egentligen varit så självklart för mig under en lång tid. Men jag hade inte velat erkänna det. För under flera månader har jag insett att jag inte varit den jag vill vara.

 

Det handlar inte om att jag inte är nöjd med min situation bland vänner, familj eller jobb. Jag har världens finaste vänner, världens bästa familj och ett jobb jag faktiskt trivs väldigt bra med.

Det handlar om allt det där som bara har med mig att göra. Mina handlingar och värderingar. För någonstans fick jag för mig att prioritera alla andra istället för mig. Jag började bry mig om vad andra kände, tyckte och tänkte. Vilket är något bra att göra men, vad kände, tyckte och tänkte jag själv? 

På vad jag känt finns ångest och stress, vad jag tyckt har varit en tom rad och tankarna har bara handlat om andra människor.

 

Var försvann jag? Mitt i allt detta kaos kunde jag inte hitta tjejen som bara slutade bry sig och ryckte upp sig när allt var dåligt. En som inte tyckte det var okej att bli behandlad på sätt som jag låtit mig själv bli behandlad. Som tänkte på sig själv i första hand för... jag är så jävla viktigt.

 

Jag är så jävla viktigt för mig själv. Om du sen bara tycker jag är en fis i rymden spelar egentligen ingen roll för det handlar om mig. Jag ska ju faktiskt leva med mig själv ett helt liv (förhoppningsvis). En gång får jag chansen att leva och ändå tillåter jag mig själv att försvinna för att jag tror andra ska bli nöjda. Pfadfajfbweprgthwtrg fasdfefgdf vgdfgdfgasdtjg. Vad gör jag? Jag blir så arg på mig själv för sanningen är den att just nu. Nu i denna sekund inser jag vad jag skriver. Vad jag gjort. Det är som ett "wake up call".

 

Jag är inte borttappad längre, jag är återfunnen. Exakt nu. Exakt här. Jag är så jävla viktigt för mitt eget välmående. Vilken skön känsla att ha hittat tillbaka.