Jag tog studenten, åkte flak och kräktes inte en enda gång så det får väl sägas ha varit lyckat. Sen började livet.
Mitt snittbetyg var långt ifrån 5,0, den tidens A, så jag sökte inte ens Journalisthögskolan, jag sökte enstaka flumkurser och kom in men insåg att de vore slöseri med tid. Jobbade som psykvårdare, trädgårdsskötare, lärarvikarie, biltvättare och sorterade muttrar, tog de jobb som fanns. Skrev samtidigt för Östgöta Correspondenten, artiklarna de riktiga journalisterna inte ville skriva.
Därpå gick jag skrivarlinjen på Fridhems folkhögskola i Skåne, hade tjänat ihop tillräckligt för att slippa ta studielån även om pengarna tröt andra terminen. Sen blev jag ungdomspraktikant via Arbetsförmedlingen på Corren, efter ett halvår vikarie, efter ett år inlasad.

Därefter flyttade jag till Stockholm, bodde i massa andrahandslägenheter till rimligt pris och köpte 1997 en etta på 34 kvm för 500 000 kronor på banklån. Den kostar i dag två miljoner, kanske mer.
Allt var möjligare på 90-talet, vi var den sista generationen som utan förmögna föräldrar kunde flytta dit jobben fanns.
I dag finns varken lägenheter eller jobb, 126 kommuner har bostadsbrist, 183 300 ungdomar var arbetslösa i maj.

Studenterna jag ser på flaken som festar till ”Gangnam Style” och ”Pour some sugar on me” på maxvolym behöver inte göra som 770 andra personer gör dagligen: flytta till Stockholm. De bor redan här. De kan förhoppningsvis bo hos sina föräldrar medan de pluggar. Alternativet är att flytta långt, långt ifrån barndomskvarteren. Innerstaden är snart ett getto för de rika och pensionärer som hann köpa innan priserna blev vanvettiga.

Det är ett helvete att vara ung i dag, oavsett var de klev ner från sina studentvagnar. Nu börjar en hård kamp för tillvaron. Kidsen tvingas kämpa mot varandra om arbete, bostad och utbildningar – om allt. Det är så det nyliberala ekonomiska systemet är uttänkt och så fungerar det.

Det kommer att gå bra för vissa, dåligt för andra. Vissa blir kvar i en bygd med hög arbetslöshet eftersom det inte gick att flytta, det fanns inga jobb, inga lägenheter. Andra skjuter sig uppåt i samhället och kommer att tjäna stora summor och bo bra. Alla kommer de att slita, på olika vis.

”Glada underbara studenter på väg mot framtid. Ska bli så trevligt med lite nya ansikten som serverar på McDonalds”, twittrade tv-kändisen Mark Levengood hoppfullt.
Studenterna är unga. De vet inte att samhället inte behöver se ut såhär. De minns ingen annan tid, de föddes när staten redan hade överlåtit makten till kapitalet och gjort människor till gladiatorer på den privata marknaden.
En hård värld väntar, vänstervågen just nu är ingen snabblösning men en efterlängtad möjlighet. Det kommer att ta åratal att bygga upp allt som raserats under 30 år.

Dagens studenter måste göra det, ni måste fixa allt som vi förstört – trots att vi gett er usla förutsättningar. Inte rättvist, jag vet, men rättvisan är avskaffad.

Det skedde i allmänna val. Det är ni som måste återinföra den, kräva den.

Ni är framtidens hopp. Lycka till med allt.

Av Fredrik Virtanen

(För att sammanfatta lite kort är detta en ledarkrönika som publicerades i Aftonbladet igår och jag tyckte den var bra.)