Publicerat: / Allmänt

Jag är så jävla viktig

Vid studenttiderna tappade jag bort mig själv på riktigt. Jag sprang ut ur skolans portar och var helt överlycklig och så jävla rädd. Rädd för att den person jag en gång var inte längre var mitt självklara jag. Förändringar hör till livet, absolut det köper jag. Men det här handlar inte riktigt om en förändring utan mer om en förlust.
 
När jag tittade mig själv i spegeln idag såg jag det som egentligen varit så självklart för mig under en lång tid. Men jag hade inte velat erkänna det. För under flera månader har jag insett att jag inte varit den jag vill vara.
 
Det handlar inte om att jag inte är nöjd med min situation bland vänner, familj eller jobb. Jag har världens finaste vänner, världens bästa familj och ett jobb jag faktiskt trivs väldigt bra med.
Det handlar om allt det där som bara har med mig att göra. Mina handlingar och värderingar. För någonstans fick jag för mig att prioritera alla andra istället för mig. Jag började bry mig om vad andra kände, tyckte och tänkte. Vilket är något bra att göra men, vad kände, tyckte och tänkte jag själv? 
På vad jag känt finns ångest och stress, vad jag tyckt har varit en tom rad och tankarna har bara handlat om andra människor.
 
Var försvann jag? Mitt i allt detta kaos kunde jag inte hitta tjejen som bara slutade bry sig och ryckte upp sig när allt var dåligt. En som inte tyckte det var okej att bli behandlad på sätt som jag låtit mig själv bli behandlad. Som tänkte på sig själv i första hand för... jag är så jävla viktigt.
 
Jag är så jävla viktigt för mig själv. Om du sen bara tycker jag är en fis i rymden spelar egentligen ingen roll för det handlar om mig. Jag ska ju faktiskt leva med mig själv ett helt liv (förhoppningsvis). En gång får jag chansen att leva och ändå tillåter jag mig själv att försvinna för att jag tror andra ska bli nöjda. Pfadfajfbweprgthwtrg fasdfefgdf vgdfgdfgasdtjg. Vad gör jag? Jag blir så arg på mig själv för sanningen är den att just nu. Nu i denna sekund inser jag vad jag skriver. Vad jag gjort. Det är som ett "wake up call".
 
Jag är inte borttappad längre, jag är återfunnen. Exakt nu. Exakt här. Jag är så jävla viktigt för mitt eget välmående. Vilken skön känsla att ha hittat tillbaka.
 
 
 

Publicerat: / Allmänt

Studenterna måste fixa allt som vi har förstört

Jag tog studenten, åkte flak och kräktes inte en enda gång så det får väl sägas ha varit lyckat. Sen började livet.
Mitt snittbetyg var långt ifrån 5,0, den tidens A, så jag sökte inte ens Journalisthögskolan, jag sökte enstaka flumkurser och kom in men insåg att de vore slöseri med tid. Jobbade som psykvårdare, trädgårdsskötare, lärarvikarie, biltvättare och sorterade muttrar, tog de jobb som fanns. Skrev samtidigt för Östgöta Correspondenten, artiklarna de riktiga journalisterna inte ville skriva.
Därpå gick jag skrivarlinjen på Fridhems folkhögskola i Skåne, hade tjänat ihop tillräckligt för att slippa ta studielån även om pengarna tröt andra terminen. Sen blev jag ungdomspraktikant via Arbetsförmedlingen på Corren, efter ett halvår vikarie, efter ett år inlasad.

Därefter flyttade jag till Stockholm, bodde i massa andrahandslägenheter till rimligt pris och köpte 1997 en etta på 34 kvm för 500 000 kronor på banklån. Den kostar i dag två miljoner, kanske mer.
Allt var möjligare på 90-talet, vi var den sista generationen som utan förmögna föräldrar kunde flytta dit jobben fanns.
I dag finns varken lägenheter eller jobb, 126 kommuner har bostadsbrist, 183 300 ungdomar var arbetslösa i maj.

Studenterna jag ser på flaken som festar till ”Gangnam Style” och ”Pour some sugar on me” på maxvolym behöver inte göra som 770 andra personer gör dagligen: flytta till Stockholm. De bor redan här. De kan förhoppningsvis bo hos sina föräldrar medan de pluggar. Alternativet är att flytta långt, långt ifrån barndomskvarteren. Innerstaden är snart ett getto för de rika och pensionärer som hann köpa innan priserna blev vanvettiga.

Det är ett helvete att vara ung i dag, oavsett var de klev ner från sina studentvagnar. Nu börjar en hård kamp för tillvaron. Kidsen tvingas kämpa mot varandra om arbete, bostad och utbildningar – om allt. Det är så det nyliberala ekonomiska systemet är uttänkt och så fungerar det.

Det kommer att gå bra för vissa, dåligt för andra. Vissa blir kvar i en bygd med hög arbetslöshet eftersom det inte gick att flytta, det fanns inga jobb, inga lägenheter. Andra skjuter sig uppåt i samhället och kommer att tjäna stora summor och bo bra. Alla kommer de att slita, på olika vis.

”Glada underbara studenter på väg mot framtid. Ska bli så trevligt med lite nya ansikten som serverar på McDonalds”, twittrade tv-kändisen Mark Levengood hoppfullt.
Studenterna är unga. De vet inte att samhället inte behöver se ut såhär. De minns ingen annan tid, de föddes när staten redan hade överlåtit makten till kapitalet och gjort människor till gladiatorer på den privata marknaden.
En hård värld väntar, vänstervågen just nu är ingen snabblösning men en efterlängtad möjlighet. Det kommer att ta åratal att bygga upp allt som raserats under 30 år.

Dagens studenter måste göra det, ni måste fixa allt som vi förstört – trots att vi gett er usla förutsättningar. Inte rättvist, jag vet, men rättvisan är avskaffad.

Det skedde i allmänna val. Det är ni som måste återinföra den, kräva den.

Ni är framtidens hopp. Lycka till med allt.

Av Fredrik Virtanen

(För att sammanfatta lite kort är detta en ledarkrönika som publicerades i Aftonbladet igår och jag tyckte den var bra.)

 


Publicerat: / Allmänt

En ny bok med 365 blanka sidor

2013 är nu här och jag tror knappast att jag är ensam om att välkomna detta år med öppna armar. En helt ny bok med 365 blanka sidor ligger nu öppen framför dig och bara väntar på att du ska ta pennan och börja skriva. Vad har du för planer för året? Är nyårslöftet att göra något du aldrig gjort? Eller är det det klassiska ”godislöftet” som i alla fall jag varje år avlägger och misslyckas att hålla. Direkt jag gått in igen efter att ha sett fyrverkerierna dansa på himlen står alltid godisskålen fint på bordet. Jag tänker mig inte för utan tar en godis eller två. Det är först när mina vänner står och skrattar åt mig som jag reagerar över vad som precis hänt.

 

Detta år har jag inte avlagt några löften, jag har bestämt mig för att ha olika mål istället. Ett löfte går så lätt att bryta men om man sätter upp mål har man inte misslyckats förrän man gett upp.  Men vad är då mina mål för i år? Jo, jag ska lyckas ta det där körkortet. Allt som behövs är bara att jag lär mig teorin och hur man kör den där makapären som folk kallar för bil. Svårare än så hoppas jag att det inte är. Jag har även fått för mig att bli blodgivare. Ni hörde rätt. Tjejen som är nära på att svimma av skräck när hon ser en spruta eller nål över huvudtaget ska donera blod. Jag ska utmana mig själv och göra något bra. Förhoppningsvis växer jag inte bara som människa på kuppen utan jag kanske även räddar ett liv. Måste bara hinna fylla 18år innan jag ska möta min rädsla.

 

Vad mer har jag för mål i år? Jo, till sommaren ska jag ut och resa! Kanske det bara blir inom Sveriges gränser men får jag drömma och önska hejvilt hoppas jag på att få besöka Paris eller Venedig. Jag vill hinna se den staden innan den antingen sjunker eller växthuseffekten gör att vatten nivån stiger och staden försvinner.

 

Jag kanske inte lyckas nå något mål i år. Körkortet, blodgivandet och resandet kanske måste vänta på grund utav olika skäl. Men vet ni vad, det gör inte speciellt mycket. Jag har i alla fall satt upp mål med vad jag vill uppnå. Har du ett mål har du något att kämpa för istället för att bara sitta där hemma och inte veta vad du ska hitta på. Gör nu 2013 till det bästa året i ditt liv, det ska jag göra.

 

Krönika som publicerades i dagens PT på UNGsidorna som jag skrivit.