Publicerat: / Allmänt

Saknaden av några nära och kära

När jag stod och diskade idag började jag helt plöstligt att grina. Min tankegång hade gått ungefär såhär:
"Aj! Vad varmt! - Varför kan man inte diska kastruller i diskmaskinen? - Mormor hade ingen diskmaskin, hon diskade ju allt för hand... - Hon sa ju till och med att hon brukade börja med det på morgonen för att hennes händer frusna eller var det torra? - Mormor finns inte längre." 
 
För tre år sedan dog min mormor, jag var alltså 15 år. Hon var den första personen som verkligen försvann för mig, visst kommer jag ihåg när min morfar dog men honom fick jag aldrig möjligheten att lära känna. Morfar har under hela min tid med honom varit sjuk, han hade alzheimers. Självklart älskade jag honom ändå, han var ju trots allt min morfar, även om han inte visste om det. Skillnaden var att när han dog försvann inte en lika stor person ifrån mig, jag tror aldrig under mina möten med honom utbytte ett ord. Helt ärligt kan jag inte ens komma ihåg om han kunde det. Allt jag minns var att min morfar kunde vissla, han gjorde det ofta. Ibland när han satt och åt, ibland när han låg i sängen. Dessutom berättade mormor det bara var han på hela ålderdomshemmet som kunde vissla. Jag brukade tänka för mig själv då att han var rätt så cool min morfar.
 
Sedan dog han, jag grät men gick snabbt vidare. Ska jag vara helt ärlig kan jag inte komma ihåg hur gammal jag var när han gick bort, 9 år kanske? När mormor dog grät jag i flera dagar, sedan gick jag vidare. Under dessa tre hela år tror jag inte att jag fällt mer än kanske två stycken tårar när jag tänkt på henne. Jag har inte velat vara ledsen. Idag gick det inte längre, idag kom alla tårar och alla minnen. Herregud vad jag saknar den kvinnan. Hur irriterad jag än brukade bli över att höra hennes tjat om att "Du måste ha tjocksockar Sofia! Det är så kallt på golvet!" så skulle jag göra vad som helst för att få höra det igen. Hon var världens snällaste. 
 
Haha, oj. Det blev visst ett litet "dagboks inlägg" här. Inte meningen att det skulle bli det men jag kände att jag måste få det ur mig på något sätt. Så allt jag egentligen vill säga är väl... Vila i frid. Ni är saknade. ♥



Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Sofia Lidman. 1995. Norrland SWE.